Gräset är alltid grönare på andra
sidan, tror vi i alla fall. När det gäller fiske äger
det väl ibland sin giltighet. Läckra fiskevatten
och häftigare fiske eftersöker vi oftast någon
annanstans än i vår hemkommun. Då det gäller
att förverkliga dessa fiskedrömmar kan vi lägga
ner massor av tid och pengar. Jag är inget undantag. 2001
gjorde jag och två fiskebröder en riktig drömresa:
fem veckors flugfiske på Nya Zeeland. Resan var en enorm
upplevelse men den riktiga pricken över i:et saknades:
att få sätta nytt personligt rekord på öring.
På sommaren året efter lyckades jag få med
min fru Lotta och två kompisar till Jämtland för åtta
dagars öringfiske. Mycket tid lades ner på planering
av fiske och boende, fiskekort söktes på kvoterade
vatten och förväntningarna skruvades upp. Väl
på plats i Jämtland, i mitten av juli, kunde man
ana hur denna fisketripp skulle arta sig. Rekordlågt
vattenstånd och alldeles för varmt i både
luft och vatten gjorde öringen slö och facit för
fiskeveckan blev skralt; en kilosöring vid nattligt flugfiske
samt en halvkilos dito fångad av Lotta vid hennes premiärfiske
med flugspö. Rätt besvikna for vi från Jämtland
hem till Domsjö och inte heller denna gång landades
någon drömöring i rekordformat…
Dagen efter hemkomsten, den 29 juli, skulle jag skjutsa frun
på jobbet och jag funderade på vad jag skulle göra
av den första dagen på sista semesterveckan.
–
”Man kanske skulle åka och fiska?”, sade jag
halvt på skämt och halvt på allvar. Så himla
fiskesugen var jag inte och vädret var kanske lite för
bra för fiske men Lotta sade: -”Åk och fiska,
det kan ju knappast gå sämre än förra veckan”.
Jag slängde in flugspö och vadarstövlar i bilen,
skjutsade in Lotta till jobbet och styrde sedan ut bilen på Björnavägen.
Mitt mål var Gideälven några mil ovanför
Björna.
Jag hade inga förväntningar alls på det kommande
fisket men hoppades att någon harr skulle kunna lockas
att hugga. Framme vid älven klev jag ur bilen, riggade
utrustningen och tittade på klockan. Den var strax efter
nio och inte ett enda moln syntes på himlen. Dessutom
var det helt vindstilla och redan väldigt varmt. Förväntningarna
på fisket ökade inte direkt.
Jag stegade ner till älven och började fiska på ett
lugnvatten ovanför en kort strömsträcka och
blev glatt överraskad av abborrarnas huggvillighet. Jag
fick fina abborrar på nästan varje kast, den största
på kilot, men huggperioden avslutades tvärt när
en gädda på ca 7-8 kilo dök upp och skingrade
stimmet. Gäddan ville inte hugga på min fluga så jag
flyttade mig nedströms och fiskade i drygt en timme utan
ett enda hugg. Klockan närmade sig 11 och jag började
fundera på att avbryta fisket och prova någon annanstans
eller rent av att åka hem. Antingen var det ingen harr
på plats eller så var de inte på hugget.
Jag fiskade hela tiden med samma fluga, en svart Dog Nobbler,
och lät den svepa över ett litet strömparti
medan jag övervägde att packa ihop. När flugan
nästan fiskat ut och är endast en meter från
land, hugger en fisk! Det är inte ett explosionsartat
påslag utan mer ett tungt, sävligt hugg. Fisken
välver till i ytan och jag tycker mig se en gulaktig buk
skymta. Min första tanke är: ”J-vlar, en gädda!”.
Fisken drar nedströms direkt men inte i någon sprinterfart,
utan mer lugnt och tungt i ett stadigt tempo. Jag får
dock inte stopp på fisken och snart ser jag skarven mellan
fluglinan och backingen.
Jag börjar småspringa nedströms efter fisken
och får snart tillbaka fluglinan på rullen. Fisken
jobbar på tungt och går mot botten hela tiden. ”Hmm,
det kanske är en stor id”, tänker jag. Plötsligt
rusar fisken tvärs över strömmen, mot andra
sidan och svänger sedan nedströms. Jag är inte
riktigt med på noterna och fluglinan fastnar runt en
sten. Fisken drar hårt och har fin hjälp av strömmen
och jag fruktar att tafsen ska gå av eftersom jag bara
har 0,20 i spetsen. Jag vadar ut för att få lös
fluglinan, lyckas med detta och kan sedan konstatera att fisken
nu gått fast i en kvist.
Nu ökar plötsligt min puls till 200, för jag
får se fisken för första gången. Det är
en öring! Stor är den också! Nu börjar
jag skaka lite lätt av upphetsning och nervositet. ”Hur
ska jag få lös öringen från kvisten?” Jag
provar att släppa på pressen genom att ge löslina
och öringen simmar faktiskt uppströms. Efter lite
lirkande är linan fri från kvisten och jag börjar
planera landningen. Håven är för en gångs
skull faktiskt med men den visar sig vara i minsta laget. Jag
får in öringen till land flera gånger men
håven är för liten och fisken glider ur. Jag
provar att ta den för hand men lyckas inte. I ett sista
försök använder jag håven som en skyffel
och skjuter upp fisken på land.
Pust! Vilken fight och vilket strul, men nu ligger öringen
på strandkanten och det klassiska inträffar: flugan
ramlar ur munnen på fisken. Kroken har nästan blivit
rak och det måste ha varit enbart hullingen som hållit
fisken kvar. Jag slänger en blick på klockan och
konstaterar att drillningen har tagit knappt 20 minuter och
att jag sprungit drygt 100 meter nedströms älven
i min jakt efter fisken.
|
