Tvåhandsfisket
står för dörren och
det är dags att se över sin utrustning över
lag, men om man kan kombinera detta med en liten fiskeresa
så skadar det aldrig.
Vi var 4 st. kamrater som enades om att natursköna Ljungan
skulle få ett besök av oss ringrostiga fiskedårar.
Med spänd förväntan så var alla packade
och klara vid 03.30 på morgonen, för avfärd
från Bollnäs. Resan upp gick i ett nafs då jag
somnade redan efter 10 minuter i bilen. (tråkig som
man är)
Väl framme ca en mil söder om Sundsvall ringlar
sig Ljungan i sakta mak ner mot havet . Älven kan
nog kategoriseras som en lugnflytande lagom bred flugfiskeälv
. Resmålet dagen till ära var den övre
delen av nedre Ljungan.
Hela sträckan kallas för nedre Ljungan men är
indelad i två olika delar ,övre och nedre. Fiskekort
finns att köpa i automater längs hela älven,
kortet kostar 60:- i tiokronor.
Valet av plats föll på en som kallas Stocken,
en bit nedströms Viforsens kraftverk.
Väl framme vid älvbredden så började
det dras i linor, kaffetermosar åkte skytteltrafik
i ryggsäckar och flugaskarna fick sig en noga genomgång.
Vid denna stund inser jag att all min mat är hemma och
det enda som finns i ryggsäcken är en liten påse
kakor från någon sen resa i fjol. Ett litet smakprov
i ena hörnet på en av kakorna och en lång
eftertanke avgör det hela. Det får bli kakor till
lunch.
Mina kompisar som var lite mer organiserade än
jag själv började fiska medans jag fick börja
med att kapa lina mm. Efter c:a 10 minuters fiske så hör
jag ett vrål i älven. Jag hoppar till och kollar
upp för att se vad som står på.
Där
står min kompis med en tubfluga tillhörande trekrok
strl. 8
i fingret (benet) Där ser man vad lite vind
och speycast kan göra för att förgylla dagen
. Vi var två man som fick hjälpa till med att
dra ut kroken, en höll i fingret och den andra drog
med en tång så det knastrade så där
härligt i brosk och ben.
Fingret antog en rätt lustig blålila färg
och var ganska stelt resten av dagen.
Nu var det äntligen dags för
mig att blöta vadarna, och då menar jag blöta
vadarna. Det visar sig att ett durkslag är mer vattentätt än
mina vadare. Jag känner det 5-gradiga vattnet rinna
in någonstans i grenen….. Med familjelyckan hård
och liten som en bandyboll genomför jag första
rundan. Efter c:a 10 kast drar det till i linan. Kylan försvinner
och allt är på topp. Upp kommer en gnistrande öring
som ser ut att vara gjuten i det finaste silver.
Resten av dagen är lottlös för oss alla och
avslutas med ett hugg till som inte leder någon vart.
Hemkommen till Bollnäs igen så är jag riktigt
förkyld p.g.a. mina vadare, men värst var det nog
för min kompis som fick en massa konstiga tabletter
av farbror doktorn. Han sa att det var något med blodförgiftning
eller nåt i den stilen.
Men inget biter ju på oss fiskare!
Text & Foto: Peter Andersson
Tillbaka till artiklar »
|
