|
|
|
|
|
Öringarna har vaknat!
2,1 kg våröring tagen på getingimitatiton. Foto:Micke
Färlin
|
Öringarna
har vaknat! Det är vår i luften och
björkarna
har fått "mus-öron".
Jag städade förrådet och hittade det första
flugspö som jag gjorde själv. Nostalgin
flödade och jag beslutade mig för att använda det under kvällens
fisketur.
Jag har nämligen en tjärn långt upp i skogen
som bara jag känner till. Jag vill i alla fall
tro det, det blir mer spännande på det viset.
Varje vår i början av maj tar jag mig en tur dit
upp för att se om fisken har vaknat ur sin vinterslummer.
I år var det dessutom lite speciellt, eftersom jag hittat
mitt gamla glasfiberspö. Spöt var ok, men fluglinan hade legat på rullen
i några år så jag var
tvungen att ta ur linan och sträcka ut den dagen innan.
Väl uppe vid tjärnen konstaterade jag att vintern ännu
inte släppt greppet då det i skuggsidorna
låg en hel del snö kvar
i skogen. Det var fortfarande kallt i luften,
men trots det var det en hel del sländor och
småkryp i farten. Jag såg t.o.m en par getingar
som yrvaket surrade omkring.
Tjärnen är inte speciellt stor så jag brukar
gå ett varv runt den för att leta efter
något vak. Precis vid den bortre udden ser jag
ett försiktigt vak.
Samtidigt ser jag en geting irra ut över vattnet, och
det som händer då är inte
något försiktigt nymfande,
utan öringen vräker sig upp ur vattnet
med hela sin kropp och slukar getingen. Det
var som f........!
Med darrande händer letar jag rätt på en
getingimitation i min flugask, och
smyger sakta inom kasthåll.
Tur att jag fixade till linan igår, för den löper
lätt genom öglorna och
flugan hamnar med ett litet plask i vattnet.
Jag ser en försiktig rörelse i vattnet en bit bort
och anar att öringen siktat
flugan. Utan tvekan stiger öringen och flugan är
borta. Jag höjer spöt och
gör mothugg! Öringen drar iväg mot myrkanten.
Rullen knarrar. Härligt!
Jag går närmare vattnet och öringen
simmar ut mot mitten av tjärnen. All
fluglina är
nu ute och rullens spole börjar skymta
genom backingen. Jag är tvungen att sätta
press på öringen
och bromsar rullen. Det gillar
den inte utan flyger upp genom vattenytan i ett väldigt hopp,
skakandes på huvudet för att få bort den irriterande
flugan i mungipan.
När inte det hjälper gör öringen en helomvändning
och börjar gå in mot land. Nu blir
det till att veva! Det är svårt att hålla
jämna steg men det går.
Öringen kryssar nu fram och tillbaka efter land och stångar
sig ner mot
botten. Sådant tar på krafterna och öringen
kommer nu sakta upp mot ytan, gör en
sista knyck och lägger sig på sidan. Försiktigt, försiktigt drar jag fisken närmare
och får in fingrarna under gällocken.
Vilken vacker öring! Och på mitt gamla spö. Är
inte livet bra underbart...
Text & Foto: Micke Färlin
Tillbaka till artiklar » |
|
|
|
|
